Som nämnt innan har jag gjort en anmälan till skolinspektionens angående sonens skolsituation. Nu har det gått 9 månader sedan anmälan gjordes och vi har ännu inte hört något och det börjar kännas smått frustrerande.

Anmälan rör hans klasslärare som rent ut sagt mobbat honom. Hon har bl.a hånat honom inför hela klassen, ringt hem och sagt att om han ska följa med på utflykt så ska han ha med sig en förälder annars får han vara hemma, hon slutade tala till honom och svara på tilltal under två dagar, hon kommer inte på möten vi har krävt att ha o.s.v

Skolan har skrivit ett svar till skolinspektionen där dom förklarar att rektorn har pratat med läraren å nu vet hon att hon har gjort fel :/ Men min son var ju faktiskt otrevlig mot henne så då ville hon inte prata med honom. Kan ju även tillägga att det var inget som skolan informerade oss om utan vi fick veta det utav sonen och alltså vet jag inte hur länge hon hade fortsatt med att ignorera honom om det inte vore för att vi tog upp det med rektorn.

Nu har jag försökt att få tag på handläggaren i ärendet på skolinspektionen under hela f.m utan resultat. Enligt vad dom sagt ska handläggningstiden vara ca: 6 månader, vi är inne på 9:e månaden nu.

Man vill ju veta vad som händer! När jag tittar på skolinspektionens sida över anmälningar ser man att ärenden i Göteborg som kommit in långt senare är klara och det skapar ju givetvis en massa frustration.

Det är ju möjligt att det har sina naturliga förklaringar men man tycker ju att man borde få höra något i alla fall.

Efter vår resa förstår jag att det finns föräldrar som ger upp... Som helt enkelt byter skola på sina barn för att se om det kan bli bättre där. Ibland känner även jag så, men sen inser jag att det inte är rätt. Min son har alla sina kompisar i skolan han går på och det är inte meningen att han ska straffas för att skolan inte kan hantera saker på rätt sätt. Det är skolans uppgift att sätta in resurser och se till att barnet får en fungerande skolgång. Jag vägrar ge mig!!

Jag vet att rektorn är trött på situationen - jag hör hennes suckande och hånande bemötande när jag ringer eller besöker skolan, men det peppar bara mig mer.

Vi kommer inte sluta kämpa för vårt barn - oavsett vad!!

/ Mrs Spectra

Innan vår son fick sina diagnoser blev jag rekomenederad en bok:

Explosiva barn

Det var som om dom hade skrivit om min son. Det är en bok jag rekomenderar alla som har ett barn eller på något sätt kommer i kontakt med barn som har bristande impulskontroll, vredesutbrott, instabilt humör eller verbal och fysisk aggresivitet.

Man får en helt annan inblick i hur det faktiskt är för de här barnen. Det handlar inte om att det är elaka barn utan dom har ett funktionshinder som dom själva inte kan styra över.

Av personlig erfarenhet vet jag att det skapar en massa ångest för barnet. Min son har haft både självmordstankar, självskadebeteende och panikångestattacker å han är inte ens tonåring ännu.

Jag vet inte hur många gånger under åren jag har fått sitta och hålla fast min son för att hindra honom från att skada sig själv och jag kan säga att det verkligen skär i en mammas hjärta men man har inget val.

Känslan man får när en 6-åring sätter en sax vid halsen och skriker att han vill dö, att han hatar sig själv och inte vill leva mer - det går inte att beskriva med ord.

Under ett par år var jag ensam med mina barn och även om man har en underbar familj och en del vänner som ställer upp och finns där så tär det en massa på ens eget psyke.

Man lägger massa skuld på sig själv och undrar vad det är man gör för fel, om det är ens eget fel att barnet mår så dåligt.

Idag vet jag att det inte är så och idag har jag även en underbar man som vart med under många år och han ställer upp på vår familj till 110 %

Det är han som är med på alla läkarbesök, psykologbesök, skolkonferenser och kurser. Han engagerar sig som om det vore hans eget barn det handlade om. Utöver det finns han där för mig, det är han som plockar upp mig när allt bara känns för mycket och det känns som att man står och slår huvudet mot en betongvägg.

Det är ingen lätt uppgift att komma in i en familj som lever med detta och jag tycker det är helt fantastiskt att man som utomstående orkar stå kvar trots alla utmaningar.

/ Mrs Spectra