Just nu är sonen inne i en väldigt jobbig period. Minsta lilla oroar honom till max vilket resulterar i mycket ångest och tårar. Gör så ont i mitt hjärta att se honom sån, men vet ju att det bara är att gå igenom det för det finns inga snabba, smärtfria genvägar.

Just nu händer det så mycket att man inte vet om man fått med allt och gjort allt man ska göra.

Blev dock positivt förvånad när jag pratade med f-kassan sist. Dom var verkligen tillmötesgående och gjorde vad dom kunde för att underlätta för oss. Stor ros till dom  

På måndag har vi möte på skolan igen - denna gången ska ju habiliteringen vara med och det känns verkligen suveränt att ha den uppbackningen. Det verkar verkligen vara riktigt suveräna människor som jobbar på habiliteringen så även dom får en stor  

Värre är det med socialkontoret som för två veckor sedan skulle tilldela oss en LSS-handläggare som kunde kontakta oss, vi har inte hört pip efter det... Men men allt kan väl inte gå smärtfritt!

En liten kort uppdatering såhär på lördagsförmiddagen, vem vet - kanske kommer en rad till lite senare.

// Mrs Spectra