Innan vår son fick sina diagnoser blev jag rekomenederad en bok:

Explosiva barn

Det var som om dom hade skrivit om min son. Det är en bok jag rekomenderar alla som har ett barn eller på något sätt kommer i kontakt med barn som har bristande impulskontroll, vredesutbrott, instabilt humör eller verbal och fysisk aggresivitet.

Man får en helt annan inblick i hur det faktiskt är för de här barnen. Det handlar inte om att det är elaka barn utan dom har ett funktionshinder som dom själva inte kan styra över.

Av personlig erfarenhet vet jag att det skapar en massa ångest för barnet. Min son har haft både självmordstankar, självskadebeteende och panikångestattacker å han är inte ens tonåring ännu.

Jag vet inte hur många gånger under åren jag har fått sitta och hålla fast min son för att hindra honom från att skada sig själv och jag kan säga att det verkligen skär i en mammas hjärta men man har inget val.

Känslan man får när en 6-åring sätter en sax vid halsen och skriker att han vill dö, att han hatar sig själv och inte vill leva mer - det går inte att beskriva med ord.

Under ett par år var jag ensam med mina barn och även om man har en underbar familj och en del vänner som ställer upp och finns där så tär det en massa på ens eget psyke.

Man lägger massa skuld på sig själv och undrar vad det är man gör för fel, om det är ens eget fel att barnet mår så dåligt.

Idag vet jag att det inte är så och idag har jag även en underbar man som vart med under många år och han ställer upp på vår familj till 110 %

Det är han som är med på alla läkarbesök, psykologbesök, skolkonferenser och kurser. Han engagerar sig som om det vore hans eget barn det handlade om. Utöver det finns han där för mig, det är han som plockar upp mig när allt bara känns för mycket och det känns som att man står och slår huvudet mot en betongvägg.

Det är ingen lätt uppgift att komma in i en familj som lever med detta och jag tycker det är helt fantastiskt att man som utomstående orkar stå kvar trots alla utmaningar.

/ Mrs Spectra