När jag startade min blogg trodde jag aldrig att jag skulle få så mycket positiv respons, det var mest ett sätt för mig att ventilera.

Men det känns som många av de som läst har blivit öppnare, vågar prata om det. Jag tycker det känns helt underbart. Vill inte att det ska kännas som något tabubelagt ämne för mitt liv ser ut såhär, min son fungerar på det här sättet - och jag älskar mitt liv och jag älskar min son - gränslöst!

Hur tragiskt det än låter så är det faktiskt okunskapen i skolan som har inneburit mest problem i våra liv. Deras velande vet inga gränser!!

Vid ett tillfälle t.ex fick min son en assistent i skolan. Det var en ung kille på 25 år, han spenderade bl.a sina helger med att jobba på läger för barn med olika neuropsykiatriska funktionshinder. Min son fann förtroende i honom med en gång - det kändes som det började ljusna.

Men så fel vi hade - efter drygt 2 månader var terminen slut och då fick vi veta att det bara var en tillfällig resurs och assistenten skulle inte få komma tillbaks till nästa termin. Men det e klart - varför ska man satsa på ett vinnande koncept!?